Jag har i bland en mardröm om nyfödda småbarn. Den går alltid ut på, i lite olika utformningar, att jag nyss fått barn och måste ta hand om ungen för att pappan (den jävlen) inte finns med i bilden.
I drömmen är det alltid jättejobbigt att ha hand om ungen, jag vill faktiskt egentligen inte ha den men är tvingad att ta ansvar för den för att jag inte har något annat val.
Jag vaknar alltid med ångest och kallsvett och sen en stor lättnad när jag inser att det bara var en mardröm och att det inte finns något läskigt småbarn som kräver all min tid.
Vad säger amatörpsykologerna om den?
Min egen tolkning är att jag antingen hatar barn rakt av (vilket faktiskt inte är sant även om jag tycker de är rätt jobbiga), eller så är jag livrädd för att tvingas göra något som jag inte vill göra (väldigt sant) och bli bunden med ensamt ansvar för något så stort som ett småbarn. Men att vara rädd för det är fullkomligt absurt när man är singel och hela kittet med småbarn och familjeliv är vääääldigt långt borta. Så varför dras med mardrömmar om läskiga småbarn och "ensamma-mamman-syndromet"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag drömde att jag fick en bebis häromnatten. En riktig bebis. Jag födde den inte, men den var min. Detta tänkte jag dock aldrig på i drömmen. Det enda jag kunde tänka på var att ungen var så... ful. Riktigt apful. Alla bebisar är ju söta, men denna bebis var hiskeligt ful. Kommer ihåg att jag tänkte: Men jag ska älska dig ändå, din fula lilla stackare.
Gode tid.
Han verkligen ful.
Men i slutet av drömmen tyckte jag jättemkt om honom.
Mkt märkligt.
Fast apor är söta. Inget ont om apor.
Nå - analys?
Du kanske tycker att din pojkvän är ful men du älskar honom ändå? Du känner att trots att han är så ful så är det ditt ansvar att älska honom för ingen annan kommer att göra det? ;)
Skicka en kommentar