Klockan är 18:17 på min födelsedag och jag har fortfarande inte fått blommor, födelsedagskort eller presenter. Däremot har jag fått otal hälsningar på Facebook, ett gäng sms och några e-mail. Fan vad trist 2008 är!
Tårta åt jag, men det vara resterna från kollegan som fyllde 50 i måndags....
onsdag, januari 23, 2008
måndag, januari 21, 2008
fredag, januari 18, 2008
Min energi i dag räckte i ungefär en timme. Halv sju gick jag upp, pigg och klarvaken. Halv åtta satte jag mig på sängkanten för att dra på mig strumporna och kom knappt upp igen. Sängen såg mycket inbjudande ut... Fattar inte vad som hände, ena stunden pigg, nästa totalt död trots åtta timmar sömn. Kanske håller på att bli sjuk...
Äntligen fredag, behöver man säga mer? Äntligen fredag....
Äntligen fredag, behöver man säga mer? Äntligen fredag....
torsdag, januari 17, 2008
Jag tillhör eliten!
Det är bekräftat, jag tillhör eliten! Jäklars vad stolt jag är!
En förklaring; jag har gjort en hälsoprofil på jobbet och mätt blodtryck, syreupptagningsförmåga, kondition och några andra värden. När allt var mätt, uträknat och jämfört konstaterade den trevlige hälsoplaneraren att min syreupptagningsförmåga låg strax under elitnivå för min åldersgrupp och att min kondition var på elitnivå. Dessutom har de ett index på 0-106 baserat på konditionen hos tusen 20-åriga män som läser till idrottslärare, 100 är deras medelvärde, jag ligger på 103....
Jag är helt enkelt på elitnivå! Yes!
En förklaring; jag har gjort en hälsoprofil på jobbet och mätt blodtryck, syreupptagningsförmåga, kondition och några andra värden. När allt var mätt, uträknat och jämfört konstaterade den trevlige hälsoplaneraren att min syreupptagningsförmåga låg strax under elitnivå för min åldersgrupp och att min kondition var på elitnivå. Dessutom har de ett index på 0-106 baserat på konditionen hos tusen 20-åriga män som läser till idrottslärare, 100 är deras medelvärde, jag ligger på 103....
Jag är helt enkelt på elitnivå! Yes!
tisdag, januari 15, 2008
Ingen vinter att tala om här uppe i Mälardalen precis... Två gånger hann jag med att åka långfärdsskridskor innan mildvädret kom vid jul. Jag hoppas verkligen det blir kallt igen för det här börjar ju bli patetiskt! Min utrustning bara ligger och samlar damm i garderoben! Visserligen gillar jag barmark för då kan jag cykla till jobbet och slipper utveckla stressrelaterat eksem av kollektivtrafiken i stan. Men i alla fall...lite is kan man väl få?
Det är så här det ska se ut! Trettonhelgen 2006, första turen på säsongen, blankis med lite, lite frost på ytan.
Nu när dagarna börjar bli lite längre (ok, det märks inte än men om två veckor så märks det) vill jag att isen ska ligga så man kan vara ute och åka i flera timmar på helgerna. Varm choklad, mackor, apelsiner, sittunderlag, sol... Långfärddskridskor är ju den enda anledningens om finns till att överhuvudtaget inte flytta ner till en liten villa i Toscana så om vintrarna ska se ut så här framöver är det lika bra att flytta!
I övriga nyheter, i söndags var mitt morgonpass helt fullt för första gången! Det märks att folk är uppfyllda av nyårslöften och ångest inför Beach 2008, alla pass är knökfulla och det kryllar av motionärer på alla anläggningar. Jag körde mitt nya pass för tredje gången och det börjar sitta nu. Dessutom sa en av våra mest erfarna ledare att det var ett bra pass och det kändes jättekul att höra! Och tryggt! Jag är alltid lite nojjig över att passet inte ska vara bra nog...
Jag bytte föresten ut The Arks låt mot Billy Idols "White Wedding". "Calleth you, cometh I" blev lite för hetsig, det var svårt att hålla takten hela låten igenom. Det är sådana småsaker man inte känner av förän man kört passet en gång eller två.
Nu ska jag ta och göra någon nytta...
Det är så här det ska se ut! Trettonhelgen 2006, första turen på säsongen, blankis med lite, lite frost på ytan.
Nu när dagarna börjar bli lite längre (ok, det märks inte än men om två veckor så märks det) vill jag att isen ska ligga så man kan vara ute och åka i flera timmar på helgerna. Varm choklad, mackor, apelsiner, sittunderlag, sol... Långfärddskridskor är ju den enda anledningens om finns till att överhuvudtaget inte flytta ner till en liten villa i Toscana så om vintrarna ska se ut så här framöver är det lika bra att flytta!
I övriga nyheter, i söndags var mitt morgonpass helt fullt för första gången! Det märks att folk är uppfyllda av nyårslöften och ångest inför Beach 2008, alla pass är knökfulla och det kryllar av motionärer på alla anläggningar. Jag körde mitt nya pass för tredje gången och det börjar sitta nu. Dessutom sa en av våra mest erfarna ledare att det var ett bra pass och det kändes jättekul att höra! Och tryggt! Jag är alltid lite nojjig över att passet inte ska vara bra nog...
Jag bytte föresten ut The Arks låt mot Billy Idols "White Wedding". "Calleth you, cometh I" blev lite för hetsig, det var svårt att hålla takten hela låten igenom. Det är sådana småsaker man inte känner av förän man kört passet en gång eller två.
Nu ska jag ta och göra någon nytta...
måndag, januari 14, 2008
Samtidigt...
Samtidigt som han gick bort känner jag dåligt samvete över att det som gör mig mest uppgiven nu är att norrmannen hörde av sig i fredags av berättade att hans jobb nu diskuterar att låta honom stanna i Indien i tio månader. Tio månader!! Utresan har blivit uppskjuten till den 22:a så det betyder att han inte är hemma igen förän december!
Det är inte klart än att det blir så länge men det känns som om precis vad som helst kan hända, vi kan inte planera någonting och samtidigt jobbar han så förbannat mycket att vi inte ens hinner ha kontakt förutom några korta minuter på MSN eller några sms. Hans jobb är så oförutsägbart och han är trött och less för han jobbar så mycket, han fick jobba hela helgen. Det känns inte bra och jag saknar honom.
Helt själviskt önskar jag att hans arbetsgivare slänger på honom ännu mera jobb, kräver att han flyttar permanent till Indien, att han inser att hans liv nu bara består av jobb, att han säger upp sig i protest och skaffar ett nytt jobb som gör att han stannar i Norge (eller ännu bättre, flyttar till Sverige...) och han får tid för flickvän.
Måste allt vara så förbannat svårt!? Vilka är de här människorna som träffar någon när det är 20, gifter sig vid 25 och har två ungar, villa och sommarstuga vid 30? Hur kan det vara så enkelt för dem? Skiljer de sig vid 35? Och vilka är de här människorna som hela tiden verkar förälska sig i en ny, blir ihop, flyttar ihop? Som aldrig är singel längre än fyra veckor? Varför bor den de förälskar sig i alltid i närheten, i samma stad, jobbar som vanligt folk, har en stor lägenhet/villa som det aldrig är några problem att flytta in i?
I ett mörkare hörn av min sinne önskar jag att de här människorna är de som nöjt sig med första bästa, att de inte hittat sin stora kärlek, och att de aldrig är lika lyckliga som de som var tvugna att övervinna hinder för att få det man önskar sig. På något sätt måste jag nog tänka så för att övertyga mig själv om att det finns ett värde i att vara en av dem som inte har det enkla livet.
Det är inte klart än att det blir så länge men det känns som om precis vad som helst kan hända, vi kan inte planera någonting och samtidigt jobbar han så förbannat mycket att vi inte ens hinner ha kontakt förutom några korta minuter på MSN eller några sms. Hans jobb är så oförutsägbart och han är trött och less för han jobbar så mycket, han fick jobba hela helgen. Det känns inte bra och jag saknar honom.
Helt själviskt önskar jag att hans arbetsgivare slänger på honom ännu mera jobb, kräver att han flyttar permanent till Indien, att han inser att hans liv nu bara består av jobb, att han säger upp sig i protest och skaffar ett nytt jobb som gör att han stannar i Norge (eller ännu bättre, flyttar till Sverige...) och han får tid för flickvän.
Måste allt vara så förbannat svårt!? Vilka är de här människorna som träffar någon när det är 20, gifter sig vid 25 och har två ungar, villa och sommarstuga vid 30? Hur kan det vara så enkelt för dem? Skiljer de sig vid 35? Och vilka är de här människorna som hela tiden verkar förälska sig i en ny, blir ihop, flyttar ihop? Som aldrig är singel längre än fyra veckor? Varför bor den de förälskar sig i alltid i närheten, i samma stad, jobbar som vanligt folk, har en stor lägenhet/villa som det aldrig är några problem att flytta in i?
I ett mörkare hörn av min sinne önskar jag att de här människorna är de som nöjt sig med första bästa, att de inte hittat sin stora kärlek, och att de aldrig är lika lyckliga som de som var tvugna att övervinna hinder för att få det man önskar sig. På något sätt måste jag nog tänka så för att övertyga mig själv om att det finns ett värde i att vara en av dem som inte har det enkla livet.
Det är konstigt när någon går bort och man nästan känner en lättnad.
När vi insåg att han inte skulle klara sig, att sjukdomen tagit över hans kropp totalt, så sörjde vi honom redan medan han fortfarande levde.
Jag sörjde att det är så orättvist att någon som inte ens fyllt 65 går bort precis innan man ska får göra allt man planerat att göra när man blir pensionär, att han skulle lämna kvar sin fru som nu måste börjar sin pension med att bli änka.
De sista två veckorna har det känts som om han redan har gått bort samtidigt som jag önskar att antingen ska ett mirakel inträffa och han blir bättre, eller så får han helt stilla dö i stället för att ligga i en sjukhussäng och lida medan kroppen sakta slutar fungera. Så när mamma ringde i fredags och sa att han gått bort vid lunchtid så var det som en lättnad. Nu kan han få vila, hans änka kan sluta oroa sig för att han lider, att han får bra vård och att han har det bekvämt in i det sista.
Men samtidigt, nu är det oåterkalleligt utan hopp.
När vi insåg att han inte skulle klara sig, att sjukdomen tagit över hans kropp totalt, så sörjde vi honom redan medan han fortfarande levde.
Jag sörjde att det är så orättvist att någon som inte ens fyllt 65 går bort precis innan man ska får göra allt man planerat att göra när man blir pensionär, att han skulle lämna kvar sin fru som nu måste börjar sin pension med att bli änka.
De sista två veckorna har det känts som om han redan har gått bort samtidigt som jag önskar att antingen ska ett mirakel inträffa och han blir bättre, eller så får han helt stilla dö i stället för att ligga i en sjukhussäng och lida medan kroppen sakta slutar fungera. Så när mamma ringde i fredags och sa att han gått bort vid lunchtid så var det som en lättnad. Nu kan han få vila, hans änka kan sluta oroa sig för att han lider, att han får bra vård och att han har det bekvämt in i det sista.
Men samtidigt, nu är det oåterkalleligt utan hopp.
fredag, januari 11, 2008
Varning för Glocalnet....
Jag har just suttit 45 minuter i telefonkö för att Glocalnet skickade en felaktig räkning till mig.
45 fullkomligt bortslösade minuter innan de svarade och hur enkelt som helst tog bort räkningen.
45 minuter av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka.
45 minuter av ilska, irritation och frustration.
Jag har åldrats två år under de här 45 minuterna och och fått minst tio gråa hår.
Jag är inte ens kund hos Glocalnet och jag tror de försöker hämnas. I höstas sa jag upp mitt avtal med dem och flyttade över telefoni och bredband till en annan operatör. Sen dess har Glocalnet inte gjort annat än jävlats med mig.
Först skickade de en räkning på 450 kronor för flytt av abbonemang. Den fick jag struken eftersom jag inte skulle flytta abbonemanget, jag sa ju upp det helt.
Sen stängde de av min telefon 7:e november, tre veckor för tidigt, så jag fick vara utan fast telefoni större delen av november.
Sen skickade de en räkning för abbonemangsavgiften i januari som jag fick struken eftersom mitt avtal gick ut 30:e november.
Sen skickade de en räkning på 399 kronor för att jag hade sagt upp mitt avtal innan bidningstiden gick slut. Jag hade ingen bindningstid och det har jag papper på så den fick jag struken.
Och nu fick jag en påminnelseavgift på 20 kronor för räkningen på 399 kronor som jag inte ens skulle ha betalat från början.
Att säga att jag numera avskyr och hatar Glocalnet från djupet av mitt hjärta är ingen underdrift.
Ironin i det hela är ju att under de dryga två år jag varit kund hos dem har allt funkat utan problem, ända fram tills den dag då jag bestämde mig för att säga upp avtalet...
45 fullkomligt bortslösade minuter innan de svarade och hur enkelt som helst tog bort räkningen.
45 minuter av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka.
45 minuter av ilska, irritation och frustration.
Jag har åldrats två år under de här 45 minuterna och och fått minst tio gråa hår.
Jag är inte ens kund hos Glocalnet och jag tror de försöker hämnas. I höstas sa jag upp mitt avtal med dem och flyttade över telefoni och bredband till en annan operatör. Sen dess har Glocalnet inte gjort annat än jävlats med mig.
Först skickade de en räkning på 450 kronor för flytt av abbonemang. Den fick jag struken eftersom jag inte skulle flytta abbonemanget, jag sa ju upp det helt.
Sen stängde de av min telefon 7:e november, tre veckor för tidigt, så jag fick vara utan fast telefoni större delen av november.
Sen skickade de en räkning för abbonemangsavgiften i januari som jag fick struken eftersom mitt avtal gick ut 30:e november.
Sen skickade de en räkning på 399 kronor för att jag hade sagt upp mitt avtal innan bidningstiden gick slut. Jag hade ingen bindningstid och det har jag papper på så den fick jag struken.
Och nu fick jag en påminnelseavgift på 20 kronor för räkningen på 399 kronor som jag inte ens skulle ha betalat från början.
Att säga att jag numera avskyr och hatar Glocalnet från djupet av mitt hjärta är ingen underdrift.
Ironin i det hela är ju att under de dryga två år jag varit kund hos dem har allt funkat utan problem, ända fram tills den dag då jag bestämde mig för att säga upp avtalet...
fredag
Vissa dagar har jag inget att skriva om för inget händer och jag har inga särskilda tankar i huvudet. Jag tänker mest på att jag måste komma i håg att gå till Kvarnen och handla vin, ost och kex till i morgon. Att jag måste städa när jag kommer hem, att jag inte får glömma spinnmötet i morgon och att det är väldigt skönt att det är fredag.
Så är det nu.
Så är det nu.
torsdag, januari 10, 2008
Spinning
För alla som är intresserade, så här ser låtlistan ut i mitt nya spinningpass som jag premiärkör i kväll.
Uppvärming
”Rise” – Safri Duo
”With every heart beat” – Kleerup & Robyn lång)
Kondition 1
“Take it off” – The Donnas“Rock n’ Roll Star” – Oasis
“A pain that I’m used too” – Depeche Mode
“Tokyo” – Danny
“Throw it on me” – The Hives & Timbaland
“Michael” – Franz Ferdinand
Återhämtning
“Oh Timbaland” – Timbaland
Kondition 2
“Galang” – M.I.A.
“They wanna know” – Adam Tensta
“Right here, right now” – Fatboy Slim
“Calleth you, cometh I” – The Ark
“Breed” – Nirvana
Nedcykling & Stretch
“Talk” – Coldplay
“Teardrops” – Massive Attack
Uppvärming
”Rise” – Safri Duo
”With every heart beat” – Kleerup & Robyn lång)
Kondition 1
“Take it off” – The Donnas“Rock n’ Roll Star” – Oasis
“A pain that I’m used too” – Depeche Mode
“Tokyo” – Danny
“Throw it on me” – The Hives & Timbaland
“Michael” – Franz Ferdinand
Återhämtning
“Oh Timbaland” – Timbaland
Kondition 2
“Galang” – M.I.A.
“They wanna know” – Adam Tensta
“Right here, right now” – Fatboy Slim
“Calleth you, cometh I” – The Ark
“Breed” – Nirvana
Nedcykling & Stretch
“Talk” – Coldplay
“Teardrops” – Massive Attack
Gamla inlägg
Jag läste lite äldre inlägg ur bloggen från slutet av 2006, det var rätt intressant. Jag har en del inlägg som jag tog bort när den här bloggen hittades av en nära vän, saker som var lite personligt som jag helst inte ville att folk som känner mig ska läsa.
Hur som helst, några av inläggen som jag tog bort (men dumt nog inte sparade någon annanstans..) handlade om en norrman som jag under flera år haft ett gott öga till. Samme norrman som jag i mellandagarna var och hälsade på. Då, 2006, trodde jag allt var kört och jag hade till och med raderat honom ur mobilen, tagit bort honom från MSN och bannlyst mig själv från att ta kontakt med honom. Det är kul att läsa om det nu eftersom allt tog en lite annan vändning under 2007. Saker är ju långt i från helt perfekt men saker har ju hänt som jag aldrig hade kunnat drömma om i slutet på 2006. Vilket betyder att trots att situationen ser smått omöjlig ut just nu så kan allt ändra sig till slutet på 2008. Och det är ju en uppmuntrande tanke...
Hur som helst, några av inläggen som jag tog bort (men dumt nog inte sparade någon annanstans..) handlade om en norrman som jag under flera år haft ett gott öga till. Samme norrman som jag i mellandagarna var och hälsade på. Då, 2006, trodde jag allt var kört och jag hade till och med raderat honom ur mobilen, tagit bort honom från MSN och bannlyst mig själv från att ta kontakt med honom. Det är kul att läsa om det nu eftersom allt tog en lite annan vändning under 2007. Saker är ju långt i från helt perfekt men saker har ju hänt som jag aldrig hade kunnat drömma om i slutet på 2006. Vilket betyder att trots att situationen ser smått omöjlig ut just nu så kan allt ändra sig till slutet på 2008. Och det är ju en uppmuntrande tanke...
Uppsala Nya Tidning
Den här bilden hade UNT på framsidan i tisdags. Man behöver ju inte ha pervers fantasi för att vissa associationer ska dyka upp i huvudet...
Edit: bilden är föresten från gamla Arholma militärförläggning och det är meningen att den där "saken" ska vara en kanon. Tror jag...
Edit: bilden är föresten från gamla Arholma militärförläggning och det är meningen att den där "saken" ska vara en kanon. Tror jag...
onsdag, januari 09, 2008
En hektisk höst
Jo, bloggen har legat nere hela hösten. Det varit en sjuhelvetiskt hektisk höst. Kronologiskt såg den ut så här:
September: Avslutar ett projekt på jobbet första veckan, springer på lägenhetsvisningar och får, via jobbet, ett nytt kort projekt som suger. Bokar och planerar resa till Japan. Vinner budgivning i mitten på september och skriver kontrakt på en fin liten 2:a med balkong i söderläge. Min farbror opereras för sin hjärntumör.
Oktober: Fler värdelösa kortisprojekt från jobbet, blir förbannad på alla omorganiseringar som leder till att vi konsulter har noll prio från chefernas sida. Skuldsätter mig för X antal hundratusen och får nycklarna till nya lägenheten. Får ekonomiskångest över kombinationen lägenhetsrenovering/flytt/Japanresa. Återupptar kontakten med en mycket trevlig norsk man. Börjar renovera varje helg samtidigt som jag jobbar heltid, tränar och leder spinningpass. Min farbror har fläckar i lungorna. Har ångest över tidsbrist och brist på planering inför Japan.
November: Första 17 dagarna överlåter jag renoveringen åt min målande mamma och flyger till Japan och råkar ut för min första kulturkrock. Avskyr Tokyo i fyra dagar, tar Shinkansen ut på landet och ändrar mig, Japan är fantastiskt. Reser runt i två och en halv mycket hektiska veckor. Träffar gamla och nya vänner, ser halva landet, hela Tokyo, två tredjedelar av Kyoto och mer tempel än vad som är nödvändigt. Läkarna upptäcker en ny hjärntumör hos min farbror, avråder från operation. Håller kontakten med norrmannen via msn och sms. Återvänder hem den 17:e med massor av foton, prylar och intryck, tar mig igenom 8 timmars jetlag, fortsätter renovera lägenheten, börjar packa ihop gamla lägenheten, ringer femtioelvatusen olika samtal för att fixa el, telefon, bredband, adressändring och allt annat som hänger i hop med en flytt. Jobbar heltid.
December: 1:a december går flyttlasset. Över en helg tömmer vi gamla lägenheten och jag flyttar in nya, fina lilla lägenheten. Helgerna går åt till att ordna i nya lägenheten, fika med vänner som alla vill se nya lägenheten, fortsätta vara frustrerad över icke-utvecklingen på jobbet. Tredje advent helgen flyttstädar jag gamla stället, tvättar fönster i mörker och minusgrader och fönsterputsen fryser på rutan. Norrmannen och jag försöker hitta tid till att träffas i mellandagarna men jobbet (hans) sätter käppar i hjulet hela tiden. Han bokar en biljett men tvingas avboka då hans chef beslutar att det blir han som ska åka till Indien i tre månader redan 15:e januari och öser jobb över honom. Jag misströstar men blir lika snabbt överlycklig då han (norrmannen, inte chefen) ber mig komma till Norge i mellandagarna i stället. Firar jul med närmsta familjen, flyger till Oslo på annandagen. Min farbror, som varit sjuk hela hösten, läggs in på sjukhuset. Jag har tre dagar med norrmannen, inser att jag nog älskar honom, men inte kan få vara med honom särskilt mycket under 2008 (omgångar med jobbet i Indien, Skottland och Italien), sitter och gråter på Gardermoen. Känns som om allt går sönder. Kommer hem, firar lillebrors födelsedag, går långpromenader för att få hjärnan att fungera, firar nyår och får äntligen några dagar ledigt. Mår bättre, han tycker ju trots allt om mig också, kanske det funkar senare. I går ringer mamma, läkarna har avslutat all behandling av min farbror, det finns inget mer att göra, han får smärtlindring, han har bara timmar, kanske ett dygn, kvar att leva.
Så, min höst, i kortare upplaga. Norrmannen flyger till Indien på tisdag, kommer hem i mitten på april. Ska ta sig tid för att komma över till mig. Jag jobbar med mobilen som ständig följeslagare, mamma ringer så fort hon hör från sjukhuset. Jag har tre jobb att söka. Lägenheten börjar komma i ordning.
Måste ALLT hända samtidigt?
September: Avslutar ett projekt på jobbet första veckan, springer på lägenhetsvisningar och får, via jobbet, ett nytt kort projekt som suger. Bokar och planerar resa till Japan. Vinner budgivning i mitten på september och skriver kontrakt på en fin liten 2:a med balkong i söderläge. Min farbror opereras för sin hjärntumör.
Oktober: Fler värdelösa kortisprojekt från jobbet, blir förbannad på alla omorganiseringar som leder till att vi konsulter har noll prio från chefernas sida. Skuldsätter mig för X antal hundratusen och får nycklarna till nya lägenheten. Får ekonomiskångest över kombinationen lägenhetsrenovering/flytt/Japanresa. Återupptar kontakten med en mycket trevlig norsk man. Börjar renovera varje helg samtidigt som jag jobbar heltid, tränar och leder spinningpass. Min farbror har fläckar i lungorna. Har ångest över tidsbrist och brist på planering inför Japan.
November: Första 17 dagarna överlåter jag renoveringen åt min målande mamma och flyger till Japan och råkar ut för min första kulturkrock. Avskyr Tokyo i fyra dagar, tar Shinkansen ut på landet och ändrar mig, Japan är fantastiskt. Reser runt i två och en halv mycket hektiska veckor. Träffar gamla och nya vänner, ser halva landet, hela Tokyo, två tredjedelar av Kyoto och mer tempel än vad som är nödvändigt. Läkarna upptäcker en ny hjärntumör hos min farbror, avråder från operation. Håller kontakten med norrmannen via msn och sms. Återvänder hem den 17:e med massor av foton, prylar och intryck, tar mig igenom 8 timmars jetlag, fortsätter renovera lägenheten, börjar packa ihop gamla lägenheten, ringer femtioelvatusen olika samtal för att fixa el, telefon, bredband, adressändring och allt annat som hänger i hop med en flytt. Jobbar heltid.
December: 1:a december går flyttlasset. Över en helg tömmer vi gamla lägenheten och jag flyttar in nya, fina lilla lägenheten. Helgerna går åt till att ordna i nya lägenheten, fika med vänner som alla vill se nya lägenheten, fortsätta vara frustrerad över icke-utvecklingen på jobbet. Tredje advent helgen flyttstädar jag gamla stället, tvättar fönster i mörker och minusgrader och fönsterputsen fryser på rutan. Norrmannen och jag försöker hitta tid till att träffas i mellandagarna men jobbet (hans) sätter käppar i hjulet hela tiden. Han bokar en biljett men tvingas avboka då hans chef beslutar att det blir han som ska åka till Indien i tre månader redan 15:e januari och öser jobb över honom. Jag misströstar men blir lika snabbt överlycklig då han (norrmannen, inte chefen) ber mig komma till Norge i mellandagarna i stället. Firar jul med närmsta familjen, flyger till Oslo på annandagen. Min farbror, som varit sjuk hela hösten, läggs in på sjukhuset. Jag har tre dagar med norrmannen, inser att jag nog älskar honom, men inte kan få vara med honom särskilt mycket under 2008 (omgångar med jobbet i Indien, Skottland och Italien), sitter och gråter på Gardermoen. Känns som om allt går sönder. Kommer hem, firar lillebrors födelsedag, går långpromenader för att få hjärnan att fungera, firar nyår och får äntligen några dagar ledigt. Mår bättre, han tycker ju trots allt om mig också, kanske det funkar senare. I går ringer mamma, läkarna har avslutat all behandling av min farbror, det finns inget mer att göra, han får smärtlindring, han har bara timmar, kanske ett dygn, kvar att leva.
Så, min höst, i kortare upplaga. Norrmannen flyger till Indien på tisdag, kommer hem i mitten på april. Ska ta sig tid för att komma över till mig. Jag jobbar med mobilen som ständig följeslagare, mamma ringer så fort hon hör från sjukhuset. Jag har tre jobb att söka. Lägenheten börjar komma i ordning.
Måste ALLT hända samtidigt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)