Samtidigt...

Samtidigt som han gick bort känner jag dåligt samvete över att det som gör mig mest uppgiven nu är att norrmannen hörde av sig i fredags av berättade att hans jobb nu diskuterar att låta honom stanna i Indien i tio månader. Tio månader!! Utresan har blivit uppskjuten till den 22:a så det betyder att han inte är hemma igen förän december!

Det är inte klart än att det blir så länge men det känns som om precis vad som helst kan hända, vi kan inte planera någonting och samtidigt jobbar han så förbannat mycket att vi inte ens hinner ha kontakt förutom några korta minuter på MSN eller några sms. Hans jobb är så oförutsägbart och han är trött och less för han jobbar så mycket, han fick jobba hela helgen. Det känns inte bra och jag saknar honom.

Helt själviskt önskar jag att hans arbetsgivare slänger på honom ännu mera jobb, kräver att han flyttar permanent till Indien, att han inser att hans liv nu bara består av jobb, att han säger upp sig i protest och skaffar ett nytt jobb som gör att han stannar i Norge (eller ännu bättre, flyttar till Sverige...) och han får tid för flickvän.

Måste allt vara så förbannat svårt!? Vilka är de här människorna som träffar någon när det är 20, gifter sig vid 25 och har två ungar, villa och sommarstuga vid 30? Hur kan det vara så enkelt för dem? Skiljer de sig vid 35? Och vilka är de här människorna som hela tiden verkar förälska sig i en ny, blir ihop, flyttar ihop? Som aldrig är singel längre än fyra veckor? Varför bor den de förälskar sig i alltid i närheten, i samma stad, jobbar som vanligt folk, har en stor lägenhet/villa som det aldrig är några problem att flytta in i?

I ett mörkare hörn av min sinne önskar jag att de här människorna är de som nöjt sig med första bästa, att de inte hittat sin stora kärlek, och att de aldrig är lika lyckliga som de som var tvugna att övervinna hinder för att få det man önskar sig. På något sätt måste jag nog tänka så för att övertyga mig själv om att det finns ett värde i att vara en av dem som inte har det enkla livet.