Det är konstigt när någon går bort och man nästan känner en lättnad.
När vi insåg att han inte skulle klara sig, att sjukdomen tagit över hans kropp totalt, så sörjde vi honom redan medan han fortfarande levde.
Jag sörjde att det är så orättvist att någon som inte ens fyllt 65 går bort precis innan man ska får göra allt man planerat att göra när man blir pensionär, att han skulle lämna kvar sin fru som nu måste börjar sin pension med att bli änka.

De sista två veckorna har det känts som om han redan har gått bort samtidigt som jag önskar att antingen ska ett mirakel inträffa och han blir bättre, eller så får han helt stilla dö i stället för att ligga i en sjukhussäng och lida medan kroppen sakta slutar fungera. Så när mamma ringde i fredags och sa att han gått bort vid lunchtid så var det som en lättnad. Nu kan han få vila, hans änka kan sluta oroa sig för att han lider, att han får bra vård och att han har det bekvämt in i det sista.
Men samtidigt, nu är det oåterkalleligt utan hopp.