En hektisk höst

Jo, bloggen har legat nere hela hösten. Det varit en sjuhelvetiskt hektisk höst. Kronologiskt såg den ut så här:

September: Avslutar ett projekt på jobbet första veckan, springer på lägenhetsvisningar och får, via jobbet, ett nytt kort projekt som suger. Bokar och planerar resa till Japan. Vinner budgivning i mitten på september och skriver kontrakt på en fin liten 2:a med balkong i söderläge. Min farbror opereras för sin hjärntumör.

Oktober: Fler värdelösa kortisprojekt från jobbet, blir förbannad på alla omorganiseringar som leder till att vi konsulter har noll prio från chefernas sida. Skuldsätter mig för X antal hundratusen och får nycklarna till nya lägenheten. Får ekonomiskångest över kombinationen lägenhetsrenovering/flytt/Japanresa. Återupptar kontakten med en mycket trevlig norsk man. Börjar renovera varje helg samtidigt som jag jobbar heltid, tränar och leder spinningpass. Min farbror har fläckar i lungorna. Har ångest över tidsbrist och brist på planering inför Japan.

November: Första 17 dagarna överlåter jag renoveringen åt min målande mamma och flyger till Japan och råkar ut för min första kulturkrock. Avskyr Tokyo i fyra dagar, tar Shinkansen ut på landet och ändrar mig, Japan är fantastiskt. Reser runt i två och en halv mycket hektiska veckor. Träffar gamla och nya vänner, ser halva landet, hela Tokyo, två tredjedelar av Kyoto och mer tempel än vad som är nödvändigt. Läkarna upptäcker en ny hjärntumör hos min farbror, avråder från operation. Håller kontakten med norrmannen via msn och sms. Återvänder hem den 17:e med massor av foton, prylar och intryck, tar mig igenom 8 timmars jetlag, fortsätter renovera lägenheten, börjar packa ihop gamla lägenheten, ringer femtioelvatusen olika samtal för att fixa el, telefon, bredband, adressändring och allt annat som hänger i hop med en flytt. Jobbar heltid.

December: 1:a december går flyttlasset. Över en helg tömmer vi gamla lägenheten och jag flyttar in nya, fina lilla lägenheten. Helgerna går åt till att ordna i nya lägenheten, fika med vänner som alla vill se nya lägenheten, fortsätta vara frustrerad över icke-utvecklingen på jobbet. Tredje advent helgen flyttstädar jag gamla stället, tvättar fönster i mörker och minusgrader och fönsterputsen fryser på rutan. Norrmannen och jag försöker hitta tid till att träffas i mellandagarna men jobbet (hans) sätter käppar i hjulet hela tiden. Han bokar en biljett men tvingas avboka då hans chef beslutar att det blir han som ska åka till Indien i tre månader redan 15:e januari och öser jobb över honom. Jag misströstar men blir lika snabbt överlycklig då han (norrmannen, inte chefen) ber mig komma till Norge i mellandagarna i stället. Firar jul med närmsta familjen, flyger till Oslo på annandagen. Min farbror, som varit sjuk hela hösten, läggs in på sjukhuset. Jag har tre dagar med norrmannen, inser att jag nog älskar honom, men inte kan få vara med honom särskilt mycket under 2008 (omgångar med jobbet i Indien, Skottland och Italien), sitter och gråter på Gardermoen. Känns som om allt går sönder. Kommer hem, firar lillebrors födelsedag, går långpromenader för att få hjärnan att fungera, firar nyår och får äntligen några dagar ledigt. Mår bättre, han tycker ju trots allt om mig också, kanske det funkar senare. I går ringer mamma, läkarna har avslutat all behandling av min farbror, det finns inget mer att göra, han får smärtlindring, han har bara timmar, kanske ett dygn, kvar att leva.

Så, min höst, i kortare upplaga. Norrmannen flyger till Indien på tisdag, kommer hem i mitten på april. Ska ta sig tid för att komma över till mig. Jag jobbar med mobilen som ständig följeslagare, mamma ringer så fort hon hör från sjukhuset. Jag har tre jobb att söka. Lägenheten börjar komma i ordning.

Måste ALLT hända samtidigt?