Reality check

I går var jag ute på lunchen med en kollega och strosade i lite affärer. På väg tillbaka till kontoret gick vi bakom en tjej som var av den sorten som man omedvetet stirrar på och tänker "Hur kan hon se ut så? Hur kan hon tillåta sig själv att se ut så?". Hon vägde minst 200 kg, håret var ovårdat och flottig i hästsvans, byxorna var säckiga runt benen och uppfransade runt skorna. Kappan var plastigt blank men såg ny ut, armarna på tröjan för långa och dolde hennes händer. Hon vaggade fram och det syntes att både knän och höfter hade tagit stryk av vikten hon släpade på.

När vi kom fram till övergångstället stod min kollega mellan mig och tjejen. Jag sneglade på henne från sidan. Hennes hy var oren och gropig av acneärr, mörka ringar under ögonen och hela hennes hållning vittnade om ohälsa och dysterhet. Hon vände på huvudet och mötte min blick i en halv sekund, jag kände igen henne och hon kände igen mig. För tio år sen gick vi i samma gymnasieklass men hon var inte med på återföreningen. Jag förstår varför.

När jag sen tänkte på hur hon ser ut i dag och hur hon såg ut då inser jag att om hon varit lite lagom rund, inte nödvändigtsvis smal, välklädd, välvårdad och med en stolt hållning hade jag blivit mer förvånad. När vi gick i gymnasiet var hon avvikande. En av de där berömda barnen som inte passar in. Hon gick alltid i samma svarta jeans, en vit långärmad tröja och en svart t-shirt med Metallica motiv, och så det långa smutsblonda håret som hon alltid hade över ögonen. Redan första dagen i nya gymnasieklassen satte hon sig längst bak och vägrade svara på vad hon hette. Efter halva lektionen rusade hon ut i tårar, skrikandes att det blev precis som förr. Ingen förstod henne och ingen hade väl egentligen lust att göra det. Hon blev, vad jag vet, inte mobbad även om hon nog hade svårt att få vänner.

Hade hon varit smal, framgångsrik och lycklig idag hade jag blivit förvånad. Hon blev nog det vi alla förväntade oss att hon skulle bli.

Tillbaka vid övergångstället funderade jag på om jag borde hälsa? Säga "hej, hur är det med dig? Vad gör du nu för tiden?". Av två anledningar kunde jag inte, det var så uppenbart att hon inte mådde bra, att hon inte hade ett jobb, att hon antingen var på väg utför eller just varit på botten och sakta var på väg upp igen. Jag kunde inte hälsa för att jag inte ville utsätta henne för att behöva förklara för någon hon gick i skolan med för tio år sen hur hon misslyckats med sitt liv, en total fucking främling.

Men jag sen kunde jag inte hälsa för jag är, trots alla goda föresatser, socialt betingad att avvikande människor ska man undvika. Snegla på i smyg, förfasas över, undvika för man vet ju aldrig var de har varit. Och hon är fortfarand avvikande. En person man inte sitter brevid på bussen, någon man undviker. En person jag gick tre år i skolan med vill jag inte hälsa på i dag för att jag är bokstavligen rädd för att bli smittad.

En människa faller långt på tio år men jag gick tillbaka till vårt fina kontor i 1700-tals huset. Drack kaffe med skivbolagsdirektören medan han berättade om kända svenskars alkoholproblem.