Jag har i bland en mardröm om nyfödda småbarn. Den går alltid ut på, i lite olika utformningar, att jag nyss fått barn och måste ta hand om ungen för att pappan (den jävlen) inte finns med i bilden.
I drömmen är det alltid jättejobbigt att ha hand om ungen, jag vill faktiskt egentligen inte ha den men är tvingad att ta ansvar för den för att jag inte har något annat val.
Jag vaknar alltid med ångest och kallsvett och sen en stor lättnad när jag inser att det bara var en mardröm och att det inte finns något läskigt småbarn som kräver all min tid.
Vad säger amatörpsykologerna om den?
Min egen tolkning är att jag antingen hatar barn rakt av (vilket faktiskt inte är sant även om jag tycker de är rätt jobbiga), eller så är jag livrädd för att tvingas göra något som jag inte vill göra (väldigt sant) och bli bunden med ensamt ansvar för något så stort som ett småbarn. Men att vara rädd för det är fullkomligt absurt när man är singel och hela kittet med småbarn och familjeliv är vääääldigt långt borta. Så varför dras med mardrömmar om läskiga småbarn och "ensamma-mamman-syndromet"?
